Kära församlingsbor och vänner

När vi läser om händelserna kring Jesu födelse lägger vi märke till att det handlar mycket om att vara på resa.

Josef var tvungen att bege sig till sin familjeklans stad, Betlehem, för att skrivas in i skatteregistret. Det romerska imperiet krävde ordning och reda, och i klanens centrum kunde man få bevis på att man var just den som man utgav sig för att vara. Det gällde att inordna sig i systemet.

Det berättas inte mycket om resan till Betlehem, men Josef hade väl sina tankar om den romerska övermakten. Han tillhörde inte ett fritt folk, även om han var befriad från militärtjänst och den för judarna så förhatliga skatten till de hedniska offren. Detta var ingen frivillig resa och han måste ta med sig sin familj, som bara bestod av hans trolovade, Maria. Många människor var på resa samtidigt, hela landet skulle ju skattskrivas. Detta ville det judiska folket inte acceptera. De hade under kung Davids regeringstid fått Guds befallning att inte genomföra folkräkningar. Judarna tillhörde inte någon jordisk regent utan var Guds eget folk, väl kända av honom ”som nämner oss alla vid namn”. Men nu skulle alltså det utvalda folket ändå räknas och skrivas in i den hedniska ockupationsmaktens register. Mot den bakgrunden var det nog en tung resa för de flesta.

Vi vet inte hur länge Josef och Maria stannade i Betlehem. Kanske bodde de hos släktingar, men fick ta rummet längst ner i huset, där djuren hölls över natten. Här födde Maria sitt barn, den son, som hon fått ängelns ord på var den Högstes Son. Även Josef hade kännedom om detta, för han mottog också budskapet från ängeln i en dröm, som Matteus evangelium berättar för oss. Hur tog Maria och Josef emot det som skedde? Maria tänkte säkert på sitt besök hos Elisabet. Josef tänkte kanske på sitt eget namn, som betyder ”den som beskyddar”.

Av evangelierna framgår det klart att de inte gömmer undan sitt barn eller förnekar det. Det kommer herdar som berättar att de hade sett Guds sändebud, änglar, som lovsjungit Gud och sagt åt dem att gå till stallet och titta på barnet och sedan berätta om det för alla. Josef och Maria känner barnets sanna identitet utan att förstå allting och utan att tala. De tar del av mysteriet och låter det ske.

Det kommer även andra besökare, som redan hade varit på väg ett tag från någon ort österut. Deras resa började med att de skådade långt ut i världsrymden, ut i kosmos. Därifrån fick de kännedom om att något stort skulle ske i Juda land. Ett barn som är både kung och präst skulle födas. De begav sig iväg, och eftersom de ännu bara tänkte i sina vanliga mänskliga banor, sökte de upp lydkungen i Jerusalem. Först gick de alltså fel, men skriftens ord hjälpte dem att hitta rätt. Vi vet inte heller något om vad de tänkte när de i Betlehem såg ett vanligt hus, ett bland många andra, och när de blev visade längst ner i huset, till djurens avdelning, och där på ett vanligt mänskligt sätt fått se en ung mor med sitt barn. Men de fylldes av glädje och tog fram sina gåvor och hyllade barnet. De hade gripits av Guds mysterium. Inte genom det de såg med sina ögon, utan genom det som Guds Ande verkade i deras hjärtan. De förstod utan att tala. Också de fick besök av en ängel i en dröm. De fick möta en ny dimension och vann ny kunskap. När de först begav sig iväg var deras kunskap i stjärntydning avgörande, men sedan de sett barnet behövdes inte längre stjärnan. Nu lyste ett annat ljus för dem. Mörkrets makter kan inte tåla detta ljus. Maktbegäret hos Herodes rasar mot barnet. Brutaliteten känner inga gränser när vi människor vill roffa åt oss och behålla makten för oss själva. Alla små barn i Betlehem måste dödas, därför att Herodes kände sig hotad av ett enda barn. Josef, beskyddaren, blev medveten om sitt ansvar och flydde till Egypten. Till en helt annan kultur som måste ha känts främmande för dessa judar. Där hade de varken släktingar eller vänner. Vad tänkte Josef då? Var det så här det skulle bli? Efter vistelsen i Egypten kunde de inte söka sig tillbaka till Judéen utan måste återvända till Galiléen, ett land som inte var helt judiskt.

Hur många vägar har inte nämnts i denna historia. Och hur många vägar måste vi inte gå i våra egna liv. Ibland tycker vi oss se målet. Kanske Josef kände likadant…Och ändå finns barnet med hela tiden. Han som är både Gud och människa. Gud går med oss genom livet. Han har valt att lämna sin upphöjdhet för att bli en av oss. Han valde att leva i ett ockuperat land, att bli förföljd och att drivas på flykt för att rädda sitt liv. Vi vet att detta händer idag, både i vårt och andras liv. Och vi är en enda familj, precis som Josef, Maria och Jesusbarnet. Låt oss se på varandra med samma kärlek som fanns i denna familj, för vi är inte ensamma. Gud, barnet, är med oss. Han som ville vila i våra armar och bli beskyddad, och som ser på oss med ett barns totala tillit. Under resans gång får vi erfara att vi är bestämda till att nå vårt mål. Att livet fortsätter genom död och uppståndelse fram till barnet som tar emot oss med öppna armar. Ett barn, i vars ögon vi möter Guds egen blick som tror, hoppas och älskar oss. Låt oss se julen som en Guds gåva till sin värld.

Vi medarbetare i församlingen önskar er alla en God Jul och ett Gott nytt år!