Marie Bebådelse församlings historia

av Alf Åberg

Innehållsförteckning

  1. Introduktion

  2. Kyrkan på Linnégatan

  3. De första steget

  4. Upplysningsverksamhet

  5. Jubileumsfesten    

  6. Församlingen i diasporan

  7. Pater Fens avgår

  8. Kyrkan i ny gestalt

  9. Församlingen delas

  10. Den nya liturgien

  11. Det nya lekmannarådet

  12. Den ekumeniska frågan

  13. Församlingen tar över

  14. Gudstjänstordningen regleras

  15. Församlingen tar över huset

  16. Många aktiviteter

  17. De femtio åren

  18. Vad hände sedan

Introduktion

Till Marie Bebådelse församlings jubileum 1989 skrev historikern och församlingsmedlemmen Alf Åberg en bok om dominikanerna och församlingens historia. (Boken finns att köpa i församlingen.) Församlingens och dominikanernas - både brödernas och systrarnas - liv var tätt sammanvävda redan från början. Därför är vi mycket glada över att kunna publicera ett utdrag ur boken här. Vår berättelse börjar hösten 1938 ...

Huset på Linnégatan skulle kosta 290 000 kronor och ombyggnaden och kyrkbygget beräknades till högst 300 000 kronor. De nödvändiga medlen skulle lånas i bank och från den katolska byggnadsfonden Constantia. Bankräntorna beräknades till 18 000 kronor, vilka skulle betalas med hyresinkomsterna från lägenheterna i huset - inalles 22 000 kronor. Med denna optimistiska kalkyl köpte dominikanerna huset i oktober 1938.


Kyrkan på Linnégatan

Den 17 januari 1939 kunde pater Fens rapportera till biskopen: "Byggnadsarbetet på vår kyrka går raskt framåt, och om det icke kommer några oförutsedda hinder, kunna vi inbjuda Eders Excellens att viga detta nya Gudshus till Herrens tjänst på Marie Bebådelsedag. Denna lovar bli en sann glädjens dag för Eders Excellens, som då får sin tredje riktiga församlingskyrka i Stockholm och för oss dominikaner, som då efter 8 års provisorium kunna få något definitivt i huvudstaden.

En ny gränsdragning måste ske mellan församlingarna, och Fens föreslog att dominikanerna skulle få behålla hela Engelbrekts församling med sina 113 katoliker, men, förklarade han: "vi vill gärna för fredens och Eders Excellens skull gå med på en uppdelning av Engelbrekts församling, hur opraktisk och skadligt det än må vara för församlingslivet". I så fall föreslog han att gränsen skulle följa Engelbrektsgatan.

"Hjorthagen vill vi ha kvar", framhöll han vidare. "Här bor flera av våra fattiga. Även Sta Ingridshemmet måste få hemortsrätt här. Systrarna har 15 barn i katekesundervisning. De bo runt ikring dem". I den gränsreglering som biskopen fastställde den 25 mars deklarerade han att gränsen skulle dras så att Villagatan 21 tillhör Marie Bebådelse församling. Kyrkoskatten inom området skulle tillfalla församlingen.

Under byggnadstiden var prästerna provisoriskt inhysta i Sta Ingridshemmet på Villagatan. Här fanns också pastorsexpeditionen. Det var fruktansvärt trångt, och systrarna var inhysta överallt där det fanns någon plats. Till och med köket användes som sovplats.

På vardagarna och tidigt på söndagsmorgnarna hölls mässan i systrarnas kapell. På söndagarna samlades den lilla församlingen till gudstjänster - klockan 10 på franska och klockan 11 på svenska - i den Beskowska skolans aula på Engelbrektsgatan.

"På grund av hemmets rivning och sex månaders församlingsliv utan kyrka och lokal har församlingslivet legat stilla", skrev pater Fens i sin berättelse till stiftet. Han hade två år tidigare utsetts till kyrkoherde i Marie Bebådelse församling. "Församlingsborna såväl som prästerna i de andra församlingarna hava underlåtit att meddela oss inflyttning, avflyttning och till och med dödsfall", fortsatte han.

Siffrorna var inte tillförlitliga, men Fens uppskattade antalet församlingsmedlemmar den 30 juni 1939 till 388. 7 barn och 6 vuxna hade upptagits i kyrkan.

Så äntligen den 16 juli 1939 - på Vår Frus av Karmel dag - kunde Marie Bebådelses kyrka på Linnégatan invigas av biskop Müller. Kyrkan hade ritats av arkitekt Albert Linden, som mycket väl tillvaratagit stämningsvärdena i denna helgedom under den övertäckta gården. Nu stod Stockholms tredje församlingskyrka färdig "i sin enkla och värdiga dräkt", skrev Hemmet och Helgedomen.

Mittraden mellan de brunbetsade kyrkbänkarna ledde fram mot altaret, som var avgränsat av ett vackert skrank med kommunionspallar. Uppe på altaret stod tabernaklet med ett stort krucifix kant i kant ovanför. På varje sida om tabernaklet stod tre ljusstakar. Dagsljuset strömmade in uppifrån genom ett runt fönster. Predikstolen stod ett stycke till vänster om koret.

Under den följande tiden kom många utomstående på besök för att beskåda och beundra den underjordiska kyrkan med sitt ljus uppifrån. Församlingens medlemmar blev varmt fästade vid den nya kyrkan med sin stilla innerlighet, och gudstjänsterna var alltid väl besökta. I december kom biskop Müller tillbaka för att utdela sakrament i Marie Bebådelsekyrkan. Pionjären själv, pater Béchaux, kunde däremot inte uppleva det färdiga verket. Han hade drabbats av en svår sjukdom och måste återvända till Frankrike redan 1938.

[Till Innehållsförteckningen]

De första stegen

I församlingen fanns tre präster: utom kyrkoherden patrarna d'Argenlieu, som var superior local, och Michel Borgers, som var belgisk medborgare. Sedan tyskarna ockuperat Norge våren 1940, kom pater Gabriel Vanneufville från Oslo och fann en fristad i Marie Bebådelse.

Enligt den församlingsordning, som utfärdades av biskop Müller den 31 mars 1939, skulle det i varje församling finnas ett kyrkoråd som under kyrkoherdens ordförandeskap skulle förvalta församlingens egendom. I februari 1942 bildade Marie Bebådelse en egen församling, sedan biskopen skilt de tre huvudstadsförsamlingarna åt. Det innebar att varje församling nu skulle välja ett kyrkoråd.

Den 29 mars 1942 samlades för första gången en kyrkostämma i Marie Bebådelse för att under pater Fens' ordförandeskap välja kyrkoråd. Biskop Müller hade redan utsett pater Borgers att vara ledamot, och nu skulle stämman välja ytterligare tre representanter. På pastoratsämbetets kandidatlista stod skeppsmäklare Fredrik Höijer, byggnadsingenjör Albert Linden och byrådirektör Ivar Åberg, och det blev också dessa tre som valdes till ordinarie ledamöter. Till suppleanter valde stämman doktor Olof Olsson och spårvägsman Wilhelm Steiof.

Den 15 maj sammanträdde kyrkorådet för första gången för att fastställa årets budget. De beräknades uppgå till 14 266 kronor. Bland de större utgiftsposterna fanns arvodet till kyrkoherden 2 500 kronor och till kaplanen 2 000. Till hyra för kyrka, lokaler och prästbostad beräknades åtgå 5 000 kronor, och kostnaderna för församlingsbladet "Klockan" uppskattades till 500 kronor om året.

Den första onsdagen i varje månad brukade barnen samlas till religionsundervisning. Detta år 1942 var det över 50 barn som deltog i undervisning i församlingslokalen, i Sta Ingridshemmet, på Lidingö, i Djursholm och Täby. Det var dominikansystrarna som var lärare och handledare. Förutom den vanliga undervisningen fortsatte man att inbjuda barnen till ett gemensamt möte i kyrkan en gång i månaden. Familjerna följdes åt till gudstjänsten, men pater Fens manade i "Klockan":" Undvik att om söndagarna komma med barnen till mässan med fransk predikan, om de icke förstå franska".

I dominikanernas bokhandel fanns också ett lånebibliotek för dem som ville lära känna den katolska läran. Församlingen beviljade varje år ett anslag för inköp av böcker på franska, engelska, tyska och de skandinaviska språken. Och i församlingslokalen hade man två gånger i månaden kurser i den katolska katekesen för intresserade.

År 1943 lät pater Fens på frivillighetens väg anskaffa en orgel till kyrkan, och av kyrkorådet fick han bemyndigande att anlita sakkunnig hjälp för att lägga upp församlingens kassaböcker. Över ingången till kyrkan satte man upp ett krucifix.

Under kriget rådde det motsättningar inom den franskspråkiga delen av församlingen. Det fanns två franska ministrar i Stockholm. Den ene representerade Vichyregeringen, och den andre det fria Frankrike under general De Gaulle. Båda ministrarna, deras familjer och anhängare tillhörde Marie Bebådelse församling, men de besökte inte gärna samma gudstjänst. Det krävdes stor diplomatisk skicklighet av kyrkoherde Fens att bemästra situationen.

Kriget medförde svårigheter för de fattiga i församlingen. I november 1943 ordnade man därför en basar till förmån för behövande och fattiga, de sjuka och ungdomen. Veckor i förväg arbetade församlingens damer med att "fylla borden med sina händers verk. De samlade också in gåvor från stora och mindre affärer i hela sta'n", berättar kyrkoherden. Vänner och bekanta bjöds in, och den första kvällen ordnades en soaré för hela familjen. Basaren blev en stor framgång och gav ett fint bidrag till hjälpverksamheten.

"Norra Finland står i lågor, befolkningen i Norge svälter, i Danmark skjuts folk av lönnmördare", skrev Fens i "Klockan" året efteråt. På nytt manade han till hjälpsamhet och manade till en uppslutning kring en basar för krigets offer som Birgittasystrarna ordnade i Djursholm. "Deras kloster hör till församlingen", erinrade han om. Församlingen själv gav anslag till polska flyktingar och deras barn på Östermalm.

Detta år 1944 kunde Fens lämna glada siffror från församlingens bokföring. Medlemmarna i församlingen hade ökat till 649. Av dem bodde 290 i Oscars, 160 i Hedvig Eleonora, 40 i Engelbrekt, 75 i Djursholm-Danderyd, 55 på Lidingö och 29 i Roslagen. Utländska flyktingar och legationernas personal hade inte medräknats. 30 barn hade döpts och 63 andra fått religionsundervisning. 13 par hade fått katolsk vigsel.

Varje vår brukade man ordna en församlingsfest, och på grund av den stora tillströmningen av människor, hölls den i Badmintonhallen på Skvadronsvägen 7, där pojkar och flickor ur Stockholms Katolska Scoutkår svarade för arrangemangen. Hit samlades man till tesupé och för att ta del av musik och sång, teater, folkdanser och trollkonster. Präster från de andra församlingarna var inbjudna. Ibland kom också biskopen och höll uppmuntrande tal till ungdomen.

Nya dominikaner kom till Stockholm efter andra världskrigets slut: pater Deltombe 1947, pater Michel Ferry 1948, pater Jean Dureau 1949 och pater Pierre Lenicque 1950, samtliga fransmän. Det gjorde att man kunde åstadkomma en vacker gregoriansk körsång vid gudstjänsterna i kyrkan. Man kunde också visa större aktivitet utåt. Pater Ferry blev ledare för de katolska scouterna i Stockholm och ledde deras vallfärd till Rom i juni 1949. Det var inalles 30 scouter, och under besöket i den heliga staden fick Ferry tillfälle att träffa den 80-åriga moder Elisabeth Hesselblad i Sankta Birgittas kloster. Pater Lenicque a sin sida började forska i biologi vid Wennergrencentrum.

Upplysningsverksamheten

Dominikanernas orden är en intellektuell orden lika mycket som en andlig, och den väsentligaste uppgiften för predikobröderna på Linnégatan var att leda och samordna den katolska upplysningsverksamheten i Sverige. Detta framhöll pater Fens med stort eftertryck i en längre artikel i Morgon-Bladet i Januari 1957. Någon katolsk smygpropaganda var det absolut inte tal om, försäkrade han. Han och de andra patrarna ville tvärtom öppet stå i upplysningens tjänst.

Dominikanernas öppna och frimodiga attityd var ovanlig vid denna tid och väckte till en början misstro och kritik både internt inom kyrkan och utåt i tidningspressen, där det ibland skrevs oroliga artiklar om den papistiska propagandan bland ungdomen och framför allt studenterna, men Fens ville nu vederlägga dessa påståenden. Vad dominikanerna ägnade sig åt var en intellektuell och spirituell aktivitet i den franska katolska "renässansens" anda.

Sin öppna attityd visade dominikanerna genom bokhandeln och lånebiblioteket, som 1953 fick en egen lokal på Linnégatan 75 med skyltfönster utåt gatan. Ledare för bokhandeln blev pater Ferry och efter honom pater Jean Dureau. Som biträde i bokhandeln tjänstgjorde under många år dominikansystern Anne-Marie, och efter henne förestod fröken Astrid Pålsson bokhandeln. Det var en utomordentligt välsorterad och välförsedd boklåda som kunde erbjuda katolsk litteratur i olika ämnen på olika språk. Där kunde man samtidigt få goda råd för vidare studier. "Det finns skäl att erinra om vad denna 1986 nedlagda 'Dominikanernas bokhandel' betytt som kunskapsförmedlare och vägvisare för många i den kristna tron", säger Gerhard Bungerfeldt.

Viktig blev också dominikanernas föreläsningsverksamhet, som pågick regelbundet varje vår och höst och drog många åhörare. Föredragen hade alla anknytning till kyrkans liv, lära och historia. Hösten 1954 ordnade sålunda församlingen nio föredrag som alla gällde 1500-talet, renässansen och den kyrkliga reformationen. Föredragshållarna Nils Stadener, Carine Lundberg, Per Olof Westlund och patrarna Wilhelm Köster och Gabriel Näsmark var alla kända för sin saklighet och fängslande framställningskonst. "Vår föreläsningsverksamhet riktar sig till den moderna kulturmänniskan och till varje icke-katolik som Vill få en objektiv kännedom om katolicismen", hette det i prospektet som sändes ut till dessa föreläsningar. "Men de riktar sig lika mycket till katolikerna själva, både till dem som sedan barndomen tillhör Kyrkan och till dem som vid mogen ålder anslutit sig till henne."

Pater Jean Dureau blev katolsk studentpräst och höll en serie orienterande föreläsningar i katolsk dogm- och morallära för de studerande vid Stockholms högskola. I sin inbjudan vände man sig till de utlandsresande studenterna: "Icke minst studerande ungdomar ställer sig undrande inför den väldiga organisationen, inför den fasta läran både i tros- och moralfrågor, inför det jäsande liv som en resa till katolska länder kanske fört en i kontakt med: kyrkornas talrikt besökta gudstjänster, klostrens djupa andliga liv och även djärva former i det andliga livet."

Ett thomistiskt seminarium leddes av doktor Lechard Johannesson, och pater Jean Mouton, som var ledare för kyrkokören i Marie Bebådelse, höll kurser i gregoriansk sång för intresserade.

Våren 1955 grundades Det katolska Studieförbundet med patrarna Fens och Dureau som ledare. I föreläsningsserien sysslade man med klosterliv och andligt liv under senmedeltiden. Föreläsningarna blev fullträffar och måste på grund av tillströmningen av åhörare hållas i kyrkan. Det kunde ordnas på så sätt att ett 40 meter långt draperityg spändes upp och avskilde koret från kyrkans skepp.

När doktor Sven Stolpe två år senare kom för att tala om Pär Lagerkvist och Harry Martinsson, samlade han fullt hus - 350 människor i kyrkan. Pater Fens berättar i "Klockan" att kyrkdörrarna till slut fick stängas för att man inte skulle falla för frestelsen att gå emot polisföreskriften om hur många som samtidigt fick vistas i kyrkan och som var affischerad i vapenhuset.

Jubileumsfesten

I oktober 1956 firade fäderna och systrarna av Dominikanorden tjugofemårsminnet av ordens återkomst till Sverige. Festen pågick i dagarna tre med ett mycket rikhaltigt program. Till jubileet hade infunnit sig bröder från ordenshusen i Oslo, Lund, Köpenhamn och Helsingfors tillsammans med Pater Provincial från Paris som kom åtföljd av patrarna Vanneufville och d'Argenlieu. Dominikansystrar hade kommit från Paris, Oslo, Lund och Köpenhamn.

Man började den 12 oktober med en församlingsfest i Badmintonhallen som var fullsatt. Syster Ingrid-Maria föreläste över ämnet "Vad är sanning?" och en annan syster läste stycken av Sankt Dominicus, Sankt Thomas av Aquino och Katarina av Siena. Den alltid lika intresserade biskop Müller presiderade och avslutade kvällen.

Den 13 oktober var en vilodag då alla deltagarna fick tillfälle att samtala med varandra i gemensamma frågor.

Den 14 hölls högmässa i kyrkan med biskop Müller, eskorterad av 18 präster som två och två tågade upp mot altaret genom mittgången i den totalt fullsatta kyrkan. Prästerna sjöng den gregorianska mässan alternerande med de 23 systrarna. Särskilt vackert ljöd Credo III, som sjöngs av hela församlingen, dirigerad av pater Mouton. Pater Fens predikade och pater d'Argenlieu läste välsignelsen.

Den 15 reste alla deltagarna i bussar och bilar till Sigtuna, som varit dominikanernas medeltida centrum. Inalles deltog 17 präster, 23 systrar och 20 medlemmar av lekmannagrenen i denna vallfärd. Klosterkyrkan i Sigtuna var nu en luthersk församlingskyrka, men kyrkoherden ställde helgedomen till deras förfogande med orden: "Jag kan inte vägra de rätta ägarna tillträde till min kyrka." Med en mässa i predikobrödernas gamla kyrka avslutades jubileet.

Församlingen i diasporan

Många nationaliteter var representerade bland prästerna på Linnégatan. Pater Fens var holländare. Pater Borghers var från Belgien, och där fanns fransmän, spanjorer och en svensk, Gabriel Näsmark. Hela församlingen var internationell. Marie Bebådelsekyrkan var känd som de främmande sändebudens kyrka framför andra. Församlingsmedlemmarna kom från olika nationer och talade olika språk. Pater Fens hade räknat ut att enbart på Lidingö tillhörde katolikerna 25 nationer. Ett stort bekymmer var de många katoliker som levde i diasporan, i förskingringen, och hade för lång väg att kunna komma till gudstjänsten på Linnégatan. Marie Bebådelses församlingsområde sträckte sig femton mil norr om Stockholm. Stora grupper av församlingens medlemmar bodde i Djursholm, Danderyd, Täby, Enebyberg och Roslags-Näsby och på Lidingö för att inte tala om de ännu sämre lottade som bodde i Norrtälje, Östhammar och Öregrund. Kyrkoherde Fens och de andra patrarna brukade fara ut till dem ibland. Tidvis disponerade församlingens präster över tre bilar för dessa långfärder.

Kapellet hos Birgittasystrarna på Djursholm var till stor hjälp för dem som bodde i Djursholm, Stocksund, Danderyd och Lahäll. Pater Näsmark tjänstgjorde som kaplan hos Birgittasystrarna, och varje år på jungfru Marie upptagning brukade dominikanerna delta i en hög

tidlig sakramentsprocession i systrarnas park. Extravagnar med reducerade gruppbiljetter gjorde det möjligt för många församlingsbor att delta i processionen, som ofta leddes av biskop Müller.

Ett problem var Lidingö, där man saknade ett kapell. Planer var uppe att skaffa en lämplig plats för ett sådant kapell, berättade Fens i "KIockan" redan 1951, och år 1958 blev en av patrarna på Linnégatan - Jean Baptist Dauchez - utsedd att sköta själavården på Lidingö. Han hade tidigare varit kyrkoherde i Jönköping och var på grund härav nästan expert på församlingsmedlemmar som levde i diasporan. "Det räcker inte för honom att vara utrustad med karta, bil och kartotek. Han behöver också hjälp av församlingens medlemmar", manade kyrkoherden.

Våren 1959 kunde pater Dauchez meddela att Lidingö snart skulle bli annexförsamling med eget kapell och egen präst, men han var uppenbarligen för optimistisk. Det blev inget kapell på Lidingö


Pater Fens avgår

Hösten 1959 avgick pater Fens som kyrkoherde i Marie Bebådelse för att bli generalvikarie i stiftet tillsammans med Hans Henrik von Essen.

Under de tjugo år som Fens varit kyrkoherde, hade församlingen femdubblats och räknade nu 1 534 medlemmar. Av dem var 152 barn. I församlingen fanns 102 familjer, där bägge föräldrarna var katoliker, och 170 familjer, där den ene var det. Pater Fens hade satt som sitt mål att göra denna olikartat sammansatt församling till en kristen enhet genom en intensiv verksamhet och initiativ på många områden.

Han ägnade sig särskilt åt ungdomen, inrättade ungdomskvällar, stiftade en scoutkår och en sommarkoloni i Mariedal. En föräldraförening gav bidrag åt ungdomslokalen i "Stallet" hos dominikansystrarna på Villagatan och bokpremier åt kristendomsundervisningen. Han anställde en dominikansyster Marie de l'Annonciation som församlingssyster och ägnade sig mycket åt den karitativa verksamheten. Flera gånger ordnade församlingen pilgrimsfärder i förhyrda bussar till Lourdes i Frankrike.

Pater Fens kände personligen de flesta församlingsmedlemmarna. "För många blev han en trofast vän, som med varmhjärtad förståelse alltid var beredd att ställa upp, att lyssna och visa på alla möjligheter att gå vidare, även i situationer som var komplicerade, för att inte säga ,omöjliga'. Det märkliga är att lika ängsligt aktiv som han var i sin yttre verksamhet, lika lugn och trygg var han som andlig ledare", berättar Andreas Rask.

År 1960 blev pater Fens tvungen att av hälsoskäl lämna Sverige. I mer än tio år vistades han hos Birgittasystrarna i klostret Maria Refugie i Uden i Holland. Han ägnade tid och krafter åt att samla medel åt den katolska verksamheten i Sverige och undervisade också i Europaseminariet i Maestricht. År 1971 kom han till sin stora glädje tillbaka till Sverige. Han bodde hos Birgittasystrarna i Vadstena utom under de två år, då han uppehöll tjänsten som kyrkoherde i S:t Thomas församling i Lund. När han dog 1983, hade han tjänat kyrkan i Sverige i mer än 50 år.

Kyrkan i ny gestalt

Ny kyrkoherde i Marie Bebådelse blev pater Ferry med pater Mouton som superior. Det blev pater Mouton som tog initiativet till att omskapa kyrkan på Linnégatan. I augusti 1959 meddelade han i "Klockan" att kyrkan skulle repareras och att arkitekt Andreas Björklund skulle leda arbetet.

Det var en kyrka i ny gestalt som mötte församlingsborna efter slutad reparation. På högaltaret hade man placerat ett vackert altarskåp från medeltiden. Altarskåpet hade tillhört Ekerö kyrka. Det var ett svenskt eller nordtyskt arbete som i mittpartiet visade madonnan med barnet stående på månens skära och omstrålad av solen. Man ser Jesusbarnet ta bort syndafallets äpple från sin moder. Han gör det som alla människors frälsare. Helgonen som omger Maria är Sankta Katarina av Alexandria och Sankta Barbara. Dörrarnas skulpturer framställer de tolv apostlarna.

Altarskåpet såldes 1883 från kyrkan till friherre R M Klinckowström på Stafsund och stod sedan länge i ett kapell som Klinckowströms maka låtit bygga åt sig på Marieö på Ekerö i Mälaren. Vid sin död testamenterade hon kapellet och gården till det katolska biskopsämbetet i Stockholm. Riksantikvarieämbetet ansåg att altarskåpet var alltför utsatt i kapellet, och därför beslöt biskop Ansgar Nelson, biskop Müllers efterträdare, att det skulle deponeras i Marie Bebådelse kyrka under förutsättning att församlingen lät restaurera skåpet. Så hade nu skett, och församlingen kunde beskåda den märkliga altarbilden av Maria och Jesusbarnet.

På en plats, där en staty av jungfru Maria tidigare stått, sattes upp en relief Helga lösen till minne av den berömda skulptur, föreställande nedtagningen av korset, som fanns i det medeltida dominikanklostret i Gamla stan. Reliefen var utförd av konstnären Allan Jäderås och skuren i sjödränkt ek lika gammal som den händelse den beskriver - tvåtusen år gammal.

På väggarna placerades femton tavlor föreställande korsvägen och målade av Halmstadskonstnären Erik Olson. Tavlorna skall erinra om Kristi vandring genom Jerusalems gator på vägen mot Golgata. Till de fjorton "stationer" som brukar förekomma i kyrkorna på kontinenten hade konstnären med säker känsla för påskmysteriets innebörd lagt till en femtonde tavla som visar Kristi uppståndelse.

Församlingen delas

Redan år 1962 avgick pater Ferry som kyrkoherde i Marie Bebådelse för att bli assistent vid studieklostret i Paris. Hans efterträdare som kyrkoherde blev pater Dauchez.

Den dominikanska gruppen hade förstärkts med två nykomlingar. Den ene var pater Raymond Crochet, som hade hand om den franska själavården och undervisade vid Stockholms universitet och Franska skolan.

Den andre var pater Jean Paillard, som sedan början av 1950-talet hade vistats vid Studium Catholicum i Helsingfors och under tiden ofta besökt Marie Bebådelse. Han hade gjort sig känd som framstående författare och kulturskribent och uppskattad föredragshållare. I församlingen var det hans uppgift att hålla kontakt med icke-katolska kretsar.

År 1963 blev Marie Bebådelse delad genom att en annexförsamling, Vår Frus församling, invigdes i Näsby Park. Den nya församlingen var Stor-Stockholms fjärde katolska församling och omfattade det stora Täbyområdet, Djursholm, Danderyd och Stocksund. Kapellet, som låg på Näsby Allé 47, tillhörde oblatfäderna. Förste kyrkoherde var Selman Threadgill, och kapellet togs första gången i bruk pingstdagen 1963.

Marie Bebådelse fick nya gränser och skulle i fortsättningen omfatta hela Lidingö samt hela Oscars och Hedvig Eleonora församlingar samt delar av Engelbrekts församling. Gränsen kom att gå mitt i Brahegatan. S:ta Ingridshemmet på Villagatan kom därigenom att höra till S:ta Eugenla församling, men dominikansystrarna skulle liksom tidigare söka sig till församlingen på Linnégatan.

Genom delningen förlorade Marie Bebådelse hälften av sina församlingsbor. Från det ena året till det andra minskade antalet från 1500 till 750, men gudstjänstbesökarnas antal minskade inte, eftersom kyrkan nu låg tillgänglig för de flesta av dem.

Den nya liturgien

År 1963 kom dominikanpatern Pierre Aupy till Marie Bebådelse där han blev prior och studentpräst, kaplan för dominikanernas lekmannagren och representant för den påvliga kommissionen Justitia et Pax. Det blev pater Aupy som kom att genomföra de förändringar i kyrkan och gudstjänstlivet som blev en följd av Andra Vatikankonciliets reformbeslut.

I kyrkan flyttades altaret så att prästen stod vänd mot församlingen. Tabernaklet flyttades från altaret. Skranket med kommunionsbänkarna togs bort, och korstolarna flyttades undan. Den upphöjda predikstolen till vänster om koret försvann och ersattes av en pulpet i själva koret.

Andra Vatikankoncillets arbete och resultat hade församlingen kunnat studera bl a i Gunnel Vallquists spännande ögonvittnesskildringar "Dagbok från Rom" och "Reformation i Vatikanen" (båda 1964) och "Kyrkligt, världsligt, kvinnligt" (1965) och i dominikansystern Catharina Broomés storartade arbete "Katolicismen" (1975).

I januari 1965 fastställdes den nya ordningen för mässan i Marie Bebådelse. Målet var att återgå till svenskan i mässan och omgestalta liturgien så att den bättre svarade mot aktuella behov. Församlingsborna skulle i fortsättningen mera aktivt delta i gudstjänsten, i textläsningen, bönerna och sången. En ny och bättre orgel - en piporgel anskaffades. En blandad kör - Blasiuskören - under ledning av organisten Staffan Thuringer medverkade tidvis i mässan. I mässordningen stod också föreskrivet att det i Marie Bebådelse skulle finnas tillfälle till en latinsk mässa, men i slutet av 1960-talet upphörde den gregorianska sången i kyrkan - till saknad för många.

Det tog tid för församlingsborna att sätta sig in i den nya gudstjänstformen. Den gamla mässan hade varit så invand att det inte var svårt att följa med och förena sig i bönerna. Man kunde tro att det var lättare att följa en gudstjänst som hölls på modersmålet, men det blev inte alltid så. Ett skäl var att urvalet av bibliska texter blev rikare än tidigare och läsningarna var svåra. Akustiken var inte alltid den bästa, och dessutom saknades ett missale på svenska. Däremot var det lättare för församlingen att sjunga med i de gamla invanda psalmerna.

Det nya lekmannarådet

År 1971 lämnade pater Dauchez Marie Bebådelse efter nio år som kyrkoherde för att efter ett "sabbatsår" överta själavården i Ludvika. Han avled redan 1973 efter en svår sjukdom. "Under den korta tid pater Dauchez var verksam i Ludvika, gjorde han sig varmt avhållen icke blott av församlingsborna utan också av många andra för sitt på en gång öppna och försynta väsen", skrev Dala-Demokraten i sin dödsruna.

Ny kyrkoherde blev pater Dureau. Dominikankonventet fick samma år en ny prior i pater Crochet, sedan pater Aupys mandattid gått till ända.

Hösten 1971 tog man initiativ till det nya lekmannaråd som församlingen skulle välja enligt konciliets direktiv. En valnämnd utsågs med uppgift att söka kandidater till församlings- och kyrkoråd och göra förslag till arbetsordning för församlingsrådet. Nämnden som valdes vid ett församlingsmöte i november bestod av Lars Rask, Hans Lennig, Kerstin Ekelöf och kyrkoherden, pater Dureau.

Valnämnden var snart färdig med sitt arbete. Namnlistor gjordes upp, och mars-april 1972 hölls val till kyrkoråd och församlingsråd. Till ledamöter i kyrkorådet valdes Göran Dahlin och Marianne de Bekazzy med kyrkoherden som självskriven ordförande.

Till det första församlingsrådet valdes syster Monica Bexell, Astrid Pålson, Göran Dahlin, syster Anne-Marie Kreich-Jungbeck, Birgit Bungerfeldt, Mikaela Jonsson, Aina Nycander och Marianne de Békazzy med kyrkoherden som självskriven ledamot.

År 1974, när församlingsrådet varit i verksamhet i nära två år, kunde ordföranden Birgit Bungerfeldt berätta något om rådets arbete. Det gällde att hitta ett arbetssätt som var naturligt för församlingen med dess särart, skrev hon. "Vi är cirka 700 ur mer än 20 nationer, Vi talar minst åtta språk som modersmål. Vi går i olika mässor, ser varandra nästan aldrig på en gång. Men vi är i alla fall en församling."

Församlingsrådet hade sökt finna adekvata uttryck för gemensamma andliga behov. Man hade anordnat reträtter, meditationskvällar, församlingsaftnar. Man hade också sysslat mycket med frågan hur man blir en levande församling. Det gällde att utforma lekmännens medverkan i mässan och aktivera den gudstjänstfirande församlingen i bön och sång. Församlingsrådet är ingen styrelse, slutade hon, utan rådet sökte på församlingens uppdrag avsätta tid och krafter för att söka former för vår gemenskap och uttryck -i tiden - för våra djupaste tankar och behov.

Den ekumeniska frågan

"De vänliga vindar, som sveper ut över den svenska kristenheten från svartbrödraklostret på Östermalm, kan man kanske inte direkt kalla ekumeniska, men någonting ditåt är det i alla fall", skrev en artikelförfattare i Morgon-Bladet 1957. Och han kunde också meddela, att kyrkoherde Fens och hans vita bröder en kväll varje månad brukade samla omkring sig vänner bland svenska prästmän och rabbiner från de mosaiska församlingarna till allvarliga diskussioner om teologi, filosofi och humaniora.

"De vänliga vindarna" hängde samman med dominikanernas öppna attityd mot yttervärlden och människorna av andra kyrkor och religioner. Med sin frimodiga inställning hade de inte svårt att acceptera konciliets radikala omsvängning mot ett ekumeniskt tänkande. I sin bok "Detta lever jag för- (1971) talade pater Paillard om vad han ville kalla ekumenikens inre logik: "de som är barn av en och samme Fader, lärjungar av en och samme Frälsare måste helt enkelt vara enade." Denna känsla av enhet föder i sig en vilja att arbeta gemensamt, att tillämpa evangeliets anda på dagens stora problem, menar han.

Han var också den förste katolske präst som, i början av 60-talet, blev inbjuden till att predika i en protestantisk kyrka, och några år senare utnämndes han som lärare i tolkning av Nya testamentet vid Stockholms Teologiska Institut.

Det var i denna anda som pater Aupy arbetade, när han i november 1966 öppnade Marie Bebådelse för en ekumenisk gudstjänst ledd av ungdom från olika konfessioner. I programmet ingick läsning av fredsdokument av katolsk och protestantisk tradition, pacifistiska popvisor och en fredslitania utformad av ungdomarna själva med anknytning till Vietnamkriget och grundad på påven Paul VI:s fredsencyklica några månader tidigare. Franciscus fridsbön blev den inledande bönen och därefter följde musikinslag med spännvidd mellan gregoriansk sång och visor för freden. Pater Paillard höll en kort predikan, och efter gemensam bön och tyst meditation läste pastorer av olika samfund texter ur Efesierbrevet. Till slut följde välsignelsen.

I augusti 1972 hölls den första ekumeniska storsamlingen i Göteborg. För första gången fick människor från alla kyrkor och kristna rörelser i Sverige tillfälle att lära känna varandra vid detta riksmöte. Åtskilliga församlingsbor begav sig till västkuststaden, och Marie Bebådelse anslog bidrag till två ungdomar, som ville delta i mötet. Efteråt konstaterade församlingsbladet att mötet i Göteborg varit en unik händelse i den svenska kristenhetens historia och blivit utgångspunkten för en ny ekumenik.

Under sin tid som kyrkoherde i Marie Bebådelse ägnade sig pater Dureau mycket åt ekumeniken. Han predikade i olika kyrkor men ägnade sitt främsta intresse åt Lidingö, där det 1973 bildades ett kristet samarbetsråd med representanter för Kristna kyrkan, Missionsförbundet, Filadelfiaförsamlingen och Katolska kyrkan - något som skulle ha varit otänkbart för tio år sedan, konstaterade pater Dureau. Som katolska representanter tjänstgjorde han själv, Gurli Bernard och Monique Rask. Dominikanerna fick låna Bodals kapell för sina mässor. Samarbetsnämnden ordnade ekumeniska gudstjänster, samtalsträffar och gemensamt firande av U-veckan. Samarbetet visade sig ytterst värdefullt och glädjande, konstaterade Pater Dureau. Samarbetet på det praktiska planet, skrev han, kan föra de kristna närmare varandra.

Församlingen tar över

Under biskop John Taylors tid (1962-1976) fortsatte den katolska kyrkan i Sverige att expandera, och vid hans avgång 1976 hade det, vad gällde medlemmarnas antal, hunnit förbi de flesta frikyrkor. Nya kyrkor och kapell uppfördes, och Svenska kyrkan ställde i sann ekumenisk anda kyrkor och lokaler till förfogande för sina katolska bröder och systrar.

Det var därför med vemod och oro som församlingen i mars 1976 fick motta en orientering om dominikanernas fortsatta verksamhet i Sverige. Här stod att läsa att Parisprovinsen av dominikanorden led av en svår rekryteringsbrist och därför såg sig tvungen att skära ner sin verksamhet och stänga några av sina konvent och hus. Både Lund och Stockholm kunde inte förses med nya präster. Ansträngningarna skulle i fortsättningen koncentreras på Lund, och från hösten 1977 skulle orden inte vara i stånd att sköta det direkta församlingsarbetet i Stockholm.

Dominikansystrarna på Villagatan berördes inte av dessa förändringar utan skulle fortsätta sin verksamhet som vanligt. En liten grupp av dem hade just bosatt sig på Marielund, vars skötsel de övertagit på anmodan av biskopen.

Vid ett församlingsmöte, som snabbt kallades samman, kunde pater Crochet berätta att några dominikaner av fri vilja skulle stanna kvar i Stockholm. De skulle bo på Linnégatan och sköta gudstjänsterna i kyrkan, som skulle vara kvar. När det gällde de 700 församlingsborna i Marie Bebådelse, var de föremål för överläggningar på stiftsplanet, om de skulle bestå som en självständig enhet eller uppgå i en grannförsamling.

Beslutet om församlingens framtid sköts upp under biskop Taylors svåra sjukdom och bortgång 1976 och det långa dröjsmålet innan stiftet fick en ny biskop. Först vid jultiden 1977 utsågs Hubertus Brandenburg, tidigare hjälpbiskop i Osnabrück, till biskop i Sverige. Han installerades i februari 1978, men redan den 7 december besökte han Marie Bebådelse kyrka, och i juni 1978 bestämde han att den lilla församlingen på Östermalm och Lidingö skulle finnas kvar - med eller utan dominikaner.

I september utsåg biskop Brandenburg stiftsprästen Jan Smith till kyrkoherde i Marie Bebådelse. Smith, som prästvigts i Domkyrkoförsamlingen 1967, hade under många år tjänstgjort i katolska pedagogiska nämnden och som fängelsepräst.

Medan pater Aupy begav sig till Lund för att bli kyrkoherde i S:t Thomas församling, stannade patrarna Crochet och Paillard kvar i huset på Linnégatan. För att söka bevara kontinuiteten med den gamla dominikankommuniteten kom kyrkoherde Smith överens med dem att de varje fredag skulle hålla kvällsmässor med bikttider i anslutning till dem.

Gudstjänstordningen regleras

Det var med stor glädje som församlingen tog emot sin nye kyrkoherde efter en lång tid av ovisshet inför framtiden. Jan Smith började med att fastställa ordningen på de gudstjänster som skulle firas. Högmässa på svenska skulle hållas den första och tredje söndagen i månaden. Latinsk högmässa skulle firas den andra söndagen i månaden och då lovade dominikanpatrarna att medverka med gregoriansk sång, som församlingen lärt sig att uppskatta. Den fjärde söndagen skulle man fira som en "barnvänlig" högmässa.

Den franska söndagsgudstjänsten skulle som vanligt hållas före den svenska. Under sommarmånaderna firades endast en söndagsgudstjänst och då med svensk och fransk text.

Kvällsmässa firades varje dag och dess utom en lunchmässa på onsdagen. På fredagen var dominikanernas kvällsmässa med tillfälle till bikt.

Den nya liturgin blev lättare för församlingen att delta i, sedan man efter hand kunde byta ut de mer eller mindre oläsliga stencilerade texterna mot tryckta handböcker. Altarmissalet blev färdigt, och den nya psalmboken "Cecilia" kom 1987. Bönboken "Oremus" utkom i en ny version. För texterna svarade docent Anders Piltz, dominikansyster Catharina Broomé och kyrkoherde jan Smith, medan konstnären Kaj Beckman svarade för illustrationerna.

Den spanskspråkige prästen i Stockholm hade tidigare varit dominikan och bott och haft sin expedition på Linnégatan 79. Spanska och latinamerikanska katoliker var vana att fira sina mässor i Marie Bebådelse, fast de bott på olika ställen i staden och dess förorter. Den nye spanskspråkige präst, som anlände till Stockholm 1982, var inte dominikan utan stiftspräst från Colombia. Eftersom det inte fanns rum för honom på Linnégatan, flyttade den spansktalande missionen till Domkyrkoförsamlingen. Den fick lokaler i Biskopshuset, och mässan firades från den 10 april 1983 i Domkyrkan.

Församlingen tar över huset

Efter långa förhandlingar kunde församlingen på hösten 1980 överta fastigheten på Linnégatan 79 från Dominikanernas stödfond för en summa av 700 000 kronor. En del av summan anskaffades på biskopens initiativ och genom hans medverkan från Paderborn i Tyskland, men församlingen måste själv försöka att få ihop resten genom gåvor, kollekter och behållning från olika aktiviteter.

Huset var i starkt behov av reparation. Den mest nödvändiga förstärkningen gällde taket till kyrkan. Här började man genom att lägga tolv ton asfalt på gården och täta fönstren. Sedan renoverade man gatufasaden, inklusive två balkonger.

Kyrkan målades vit och försågs med akustiktak i gångarna och på läktaren. En ny armatur anskaffades, trägolvet slipades och lackades och kyrkbänkarna målades blåa - allt i syfte att återställa något av den stilla innerligheten i den gamla kyrkan från församlingens början.

Redan under dominikanernas tid hade man haft planer på att ställa hela den nedre våningen till församlingens förfogande. Nu först kunde planen förverkligas. Dominikanernas bibliotek flyttades upp en våning, sedan golvet förstärkts för den stora och värdefulla boksamlingen. Sedan kunde hela bottenvåningen användas till församlingens fromma som expedition, församlingssal och kök.

Lokalerna måste snyggas upp, och för att få in pengar ordnade man en konsert i kyrkan med ett urval av kyrkoårets mest omtyckta psalmer och hymner. Konserten skulle spelas in, och med en kassett med "Liturgiska godbitar" hoppades man kunna bekosta en del av reparationerna.

År 1981 var antalet katoliker i församlingen 940. Kyrkoskatten gav 72 445 kronor. Gåvorna till församlingen uppgick till 40000 och kollekten till 49 000 kronor. Siffrorna var goda, men byggnadskostnaderna var betungande och uppskattades till över 500 000 kronor. En del av dessa kostnader hoppades man kunna täcka genom behållningar från lyckade höstmarknader.

Många aktiviteter

Kyrkoråd och församlingsråd fortsatte som vanligt. Föreläsningsverksamheten hade legat nere åtskilliga år men togs nu upp igen och med gott resultat. Sju torsdagskvällar på hösten 1980 ägnades åt ämnet "Från Benedikt till Birgitta- under medverkan av bl.a. Gunnel Vallquist, Anders Ekenberg, Alf Härdelin, Anders Piltz och Aron Andersson.

I övrigt var urvalet stort och brett. Eva Alexandersson och Monika Asztalos samtalade över Umberto Ecos roman "Rosens namn" Karin Kavli och Bernt Callerbo hade en uppläsning ur Hjalmar Bergmans drama "Farmor och vår Herre". Ritva Jacobsson berättade om en resa i Nicaragua, och psykoanalytikern Lars Sjögren talade över ämnet "Svårigheter på vägen till tro".

Pater Paillard, som blivit teologie hedersdoktor i Uppsala, ledde en studiecirkel över den alltid omtvistade och aktuella aposteln Paulus i anslutning till sin bok "Paulus i ny dager" (1979). Andra studiecirklar gällde katolsk tro, den nya bibelöversättningen, gregoriansk sång, Andra Vatikankonciliet och mycket annat. Pensionärsträffar ordnades regelbundet med god anslutning.

Församlingsaftnarna behandlade många gemensamma frågor. Man diskuterade "Predikan i vår tid". Man ordnade en ekumenisk helkväll, och en annan gång kom John Ronnås från Riksradions religionsredaktion och talade över ämnet "Gud-Radion-Verkligheten". På Marie Bebådelsedag den 25 mars 1980 firade biskopen mässan och kyrkans förste kyrkoherde, pater Fens, predikade. Vid den följande församlingsaftonen berättade han fängslande om de första åren.

Man ordnade litteraturkvällar, då Östen Sjöstrand läste ur sin diktning och Ingemar Leckius talade över ämnet "Mot ett okänt ljus". Från Halmstad kom målaren Erik Olsons dotter, Viveca Bosson, till församlingsfesten på Marie Bebådelsedag 1981 och berättade om sin fars konst och hans tro.

Församlingen uppehöll på olika sätt den ekumeniska traditionen och engagerade sig också i fasteoffren till flyktingar och olycksdrabbade områden i vår värld. Hösten 1984 började församlingen att varje måndag kväll fira en vespermässa i österländsk ton. En kör bestående av dominikansystrar och lekmän hade ansvarat för sången, som även församlingen deltog i.

De femtio åren

Femtioårsfesten av församlingens tillkomst firades på Marie Bebådelsedag den 25 mars 1987 med en vacker vespermässa, som biskop Brandenburg celebrerade, och en efterföljande måltid på restaurant Blå Porten på Djurgården. Flera av dem som var med från början tog del i festen. Syster Agnes höll ett bejublat tal, och pater Dewailly skrev ner några intressanta minnen.

Gerhard Bungerfeldt, som också var med från de första åren, gjorde ett försök till halvsekelsperspektiv: "Marie Bebådelse församling har från begynnelsen burits av en okonstlad och stilla innerlighet i sitt liturgiska liv, något som hela tiden starkt påverkat sökande människor i alla åldrar. Och den innerligheten står kvar som en vägpil mot framtiden."

År 1987 räknade Marie Bebådelse 1068 församlingsbor. Ett glädjande tecken är att församlingen är på väg att föryngras. Den rymmer människor från alla grupper i samhället, men påfallande många kulturarbetare har sökt sig dit. Till församlingens avlidna hör Olof Molander, Gunnar Björnstrand, Birgit Tengroth, Waldemar Hammenhög, Eva Berg, Sten Söderberg och Barbro Alving. Och människor från konstnärliga och massmediala kretsar har fortsatt att komma till kyrkan.

Det är till kyrkans femtioårsjubileum 1989 som denna bok har skrivits. När Jan Smith för tio år sedan blev kyrkoherde i Marie Bebådelse, uttalade han en förhoppning att vår församlingskyrka skulle förbli den ort, där vi med skiftande bakgrund och kulturell förankring kan finna en hemvist, där vi lovprisar Gud, är öppna och lyhörda för varandra och bekymrar oss för omvärlden.

Kyrkan har utsatts för många förändringar under de femtio åren. En del har tagits bort, annat har kommit till. Ändå har den hela tiden bevarat "sin enkla och värdiga dräkt", sin karaktär av öppenhet och andlighet, av andakt och aktiv stillhet. Ljuset uppifrån fortsätter att strömma ner över altaret och det dunkla kyrkorummet, och våra blickar och tankar följer strålarna uppåt.

Vad hände sedan?

Alf Åbergs framställning går fram till 1989. 

1990 blev p Matthias Grahm osb kyrkoherde. Han är benediktinmunk och har levt många år i klostret Niederaltaich i Bayern. Han samarbetade med förre kyrkoherden Jan Smith som ceremoniar under påvebesöket 1989, prästvigdes i sitt kloster 1990 och blev som nyvigd präst församlingens kyrkoherde. 1999 utnämndes p Matthias Grahm till biskopsvikarie för de orientaliska katolikerna i vårt stift. Han tillhör själv bysantisk rit. Förutom att vara kyrkoherde och biskopsvikarie arbetar han som själasörjare på Kronobergshäktet.

1995 avled p Raymond Crochet op oväntat. P Jean Paillard op tog över ansvaret för den franskspråkiga delen av församlingen, samtidigt som han fortsätter sitt författarskap. Den franska delen av församlingen har genomgått en stark föryngring under senare år. EU-medlemskapet har medfört att ett antal franska familjer vistas i Stockholm en tid. 

1996 (!) invigdes kyrkan efter en omfattande ombyggnad av koret. Det kan verka egendomligt att invigningen skedde först 1996, om man läst historiken så här långt vet man ju att kyrkan varit i bruk länge. När kyrkan byggdes fick man inte högtidligen inviga en kyrka förrän den var skuldfri. På Marie Bebådelsedagen 1996 invigdes alltså kyrkan av biskop Hubertus Brandenburg och relikerna lades ner i altaret, som sedan smordes.

1997-98 genomgick huset på Linnégatan 79 en större renovering och dominikanernas konvent byggdes om till lägenheter. Dominikanbröderna koncentrerar sin verksamhet till Lund.  p Jean Paillard stannade i Stockholm till dess han avled 2016. Även sakristian och vapenhuset fick en välbehövlig renovering. 1999 avled p Pierre Aupy op. Han var kyrkoherde i Lund under många år och lämnade Lund året innan han gick bort. 

Första advent 2000 invigdes församlingens nya Gudsmodersskulptur. Den står ovanför kredensaltaret. Guds Moder är gjord i en återhållsam bysantisk stil, målad med äggtempera och hon står i en nisch som klätts med guldmosaik. Konstnären Kajsa Mattas, har gjort en Gudsmoder med ett starkt personligt uttryck, samtidigt som den är tillräckligt rofylld för att locka till bön. Skulpturen finansierades genom att extrakollekter togs upp. 

I skrivande stund lever församlingen ett aktivt liv, och brödet bryts och vinet delas i vår kyrka på Östermalm i Stockholm, en del av världskyrkan .

Senaste kapitlet är skrivet av Hélène-Dominique Lindroth. Tack till Alf Åberg för att vi fick publicera hans text!

p Jean Paillard maj 2016